Tankens harmoni
Chauffören av den gröna stadsbussen vinkar förbi mig vid ett övergångsställe på Gustav Adolfs torg i Malmö. Snålblåsten biter hårt i söndagen och solglasögonen känns onödiga när jag nickar lite lätt till honom som tack där i skydd bakom svärtade glas. När jag ser vilken buss det är så kommer den där välbekanta frekvenshöjningen av slagen i mitt bröst. Det är inte den där ångestfyllda ökningen som ibland övermannar mig, den som kvällen tidigare gjorde att jag på grund av de vanliga riskfaktorerna valde bort en konsert som jag ville se. Nej det är en rakt motsatt känsla. Det är ren värme. Okonstlad. Jag tänker på de gånger jag suttit på just den busslinjen och åkt ut till henne i huset hon bodde tidigare. Fyrtioårsfest, fredagshäng eller pizzan på hennes födelsedag. Jag ler för mig själv när jag tänker på den nervositet som infann sig. Inte uppstressande och jobbig på något sätt utan snarare glädjefylld och rogivande. Det är samma känsla och reaktion som infinner sig när mobiltelefonen burrar till och jag ser att hon skrivit något eller då vi träffats i olika sammanhang. Den goda nervositeten. Jag betraktar den ömt. Unik då det saknar motstycke i mig. Jag kan inte jämföra känslan med något annat jag upplevt vilket ger den en särställning. Aprilkylan känns plötsligt långt borta. Det är något med de där tillsynes obetydliga och små händelserna i ens dagliga leverne som är något mer, som inbegriper långt mer substans än själva händelsen i sig. Känslo- och värdeladdade. En själens dans. Tankens harmoni. Jag vänder mig om och ser bussen försvinna på sin väg mot nästa hållplats, på sin väg mot en inflyttningsfest för ett par år sedan. En hållplats i sinnet.
Lev och älska!
Daniel