Bland kala grenar
”Vi” och ”Ni”. Pronomen. Över tid föränderliga. Jag tänker på hur jag nu ser på dem annorlunda jämfört med tidigare, de där två orden. När jag skriver till henne använder jag ibland omedvetet ett ”ni” i betydelsen ”hon och han”, tidigare enkom använt som ”hon och hennes småtjejer”. Likaså när jag läser hennes skrivna ”vi”. Ett ”vi” som instinktivt och i default-läge förknippas med ”henne och honom”. Syftningen är naturligtvis inte konstig på något sätt utan fullt naturlig men jag kan inte hjälpa att begrunda förändringen. Den framkallar bilder. Förändringen i innehåll av ett och samma ord. En ekvation med tiden som variabel. Den som varit, den som är och den som komma skall. Skeenden. Det är en sen söndagseftermiddag och jag har tagit kameran med mig ut i parken. Jag hittar inga vyer men jag går förbi platsen där vi för över ett och ett halvt år sedan satt på medhavda filtar, åt smörrebröd och drack vin och öl från kylväskan. Musik från små mobiltelefonshögtalare. Om jag lyssnar noga så är det som om förgyllda toner fortfarande ekar där bland kala grenar. Hennes noter. Vackra. Vi har inte haft sådär värst många sådana tillfällen där vi umgåtts bara hon och jag men jag kommer ihåg vartenda ett. Varje möte. Fortfarande blixtrande tydliga i sin närvaro och färg. Någonting tiden inte rår på. Oförstörbart. Så det gör någonting med mig när jag sätter mig ner där en stund i det knappt vårvaknade gräset och tittar på vattnet som sakta flyter förbi nedanför. Två änder lämnar små svallvågor efter sig på sin väg någonstans. Ljudet av barnvagnshjul på grusgången bakom mig. Ett skratt en bit bort. Hjärtligt. Det gör någonting med mig när jag sitter och tänker på två pronomen och minns kvällen där i sensommarsol. En ljummen afton. Vi och ni.
Lev och älska!
Daniel