En sista skål
Så kommer då den där sista kvällen. Återigen. Ännu en gång står den där som ett avsked. Jag sitter i ett Prag i sorg och tänker på julen. Tankar som väger ett ton. Julen idag och jular som varit. Jag tänker på allt det som farit genom mig denna jul och jag tänker på hur julen en gång var. Diametralt motsatta känslor. En gång älskade jag faktiskt julen. Den där känslan av att komma hem. Att komma till ett ställe där man dög som man var. Tillhörighet. Oavsett vad var man välkommen och ålskad. Jag kommer väl ihåg den där sista gången. Jag minns hur jag tittade på Kalle Anka med min farmor bredvid mig. Bara hon och jag. Kommer ihåg hur jag hade min arm runt henne och hur liten jag tyckte hon blivit. Min farbror fixade i köket och min far höll honom sällskap. Jag visste inte då att det skulle bli den sista julen i det sammanhanget. I det sammanhanget som jag i princip firat alla mina jular. Jag, hemma hos min farmor. Granen inköpt på parkeringen på ICA Mårtensson stod där i hörnet precis så som den alltid gjort. Samma julgranskulor och spira. Men då visste jag inte att det skulle vara sista gången. Året efter gick både min farmor och far bort och med det också julen på ett sätt. Julens ursprungskänsla gick för alltid om intet. I ett försök till att fly bar vingarna till Prag. En uppstart på något nytt. En ny tradition. Långt ifrån svunna tiders jular men ändå något. Och jo, jag hittar ändå ett lugn här. Jag vill inte ens tänka på vad tankarna gjort med mig om jag varit hemma. Vill inte ens gå dit. Håller den dörren stängd och låst med tredubbla lås. Så det är alltid med sorg jag sitter där den sista kvällen. Ett år tills nästa gång. Hade jag haft råd hade jag låtit resan löpa över nyåret. Kulmen på alt det som är våldsamt i tanken. Kulmen på året och den december som blivit den största utmaningen kalendermässigt. Precis när den börjar önskar jag inget hellre än att den varit över. Nu bara några dagar kvar. Jag tänker på en julhälsning utan svar. På något sätt är det som att jag väntat mig det. Väntat på tomheten. Saknaden. Den ligger helt i linje med året som gått. Det ökade avståndet. Den kommande oändligheten. Så jag beställer in en öl till medan juldagen fortsätter utanför fönstret. Beställer in en öl och skålar för min farmor och min far, jag skålar för jular som en en gång var och jag skålar för jular i Prag, och jag skålar för henne och den vänskap vi en gång bar. Jag skålar för smörrebröd och vin vid kanalen i Malmö och för konserter. Jag skålar för kvällar med sällskapsspel och lax i ugn med henne och hennes döttrar. Jag skålar för den där hemmagjorda senapen min far alltid förberedde innan julbordet med hjälp av en kanonkula och en gul skål. Jag skålar för min farmors köttbullar och det faktum att hon envetet fortsatte med syltan som ingen åt bara för att det var en tradition. Jag skålar en kväll vid Öresund med prat om fotografi och kameror. Jag skålar för allt vackert som en gång fanns. Och jag skålar för att det alltid kommer att finnas där i mitt hjärta. Att det alltid kommer att finnas där i mitt minne att plocka fram när jag behöver det. Som en bank att tillgå för alla decembrar som jag har kvar att uppleva. Jag skålar för allt det där och jag skålar för Prag. Återigen. En sista kväll.