Annandagen
Hennes julhälsning kommer på annandagen. Jag tar en sista promenad i gränderna jag älskar innan taxin hämtar mig för att ta mig till flygplatsen. Som alltid gör hennes ord någonting med med. Som alltid värmer de trots alla andra tankar. Fortfarande i frånvarobubblan som Prag skapar så fokuserar jag just på att det är hennes ord. Jag känner vad den korta dialogen för med mig. Lugnet den framkallar fortfarande. Värmen som strålar i mitt hjärta. Ett par timmar senare kommer verkligheten ikapp. I samma sekund som flygplanet landar oroligt i ett blåsigt Köpenhamn så finns han åter där glasklar i tanken. Jag tänker på deras första riktiga julhelg som storfamilj. Jag ser glöggkvällar hos hennes vänner. Jag ser hur de åker mellan de båda släkterna under julhelgen. Julafton hos den ena och juldagen hos den andra. Jag ser de där olika sammanhangen. Sammanhang som varit mitt livs största önskan att få vara en del av. Den enda önskningen. Den som aldrig slog in. Hopplös redan idéstadiet. Åter hemma så brottar han återigen ner mig. Övermannen. Återigen finns han där med all sin perfektion. Det är bara några dagar kvar till nyår. Dagar som måste betas av innan kulmen av långhelgen nås. Den intensiva konklusion av året med allt vad det innebär. Jag kan aldrig på förhand veta vilka tankar den kommer framkalla. Kan på inga sätt förbereda mig. Ännu en gång kommer jag stå där naken med bilder och funderingar. Naken med önskan som aldrig slog in.