31 dagar!
December. Med datumet kommer julen. Biljetten till Joel Alme ligger oförbrukad på bordet och jag inser att pausen är över. Jag försöker hitta tillbaka till känslan som genererades där vid hennes födelsedag men slinker ohjälpligt in på femtioårsfesten istället. Jag stretar emot men hamnar där ändå. Hon likväl som jag vet att min närvaro där var en omöjlighet. Trots värmande ord i svaret på födelsedagshälsingen så delar vi garanterat den vetskapen. Jag vet inte varför men jag tittar på bilderna från festen. Plötsligt ser jag dem i en sekvens jag inte noterat tidigare. I en sista bild. Jag ser hans hand på hennes höft. Deras dans. Deras extraordinära kärlek. Hans skjorta hänger utanför byxorna efter en kvälls festande. Men det är egentligen ingen bild jag inte sett tidigare. Jag har sett dem dansa där tusentals gånger redan. Jag har sett dem kyssas i tät omfattning. Allt det där har redan spelats upp för mig så många gånger. Scenen har satts upp vid otaliga tillfällen i mitt inre. Bilderna. Känslorna. Så det är inget nytt. Jag tänker på julen som är i antågande. Tänker på deras hem där högtiden gör sin existens så närvarande. Pynt och kärlek. Deras nya äventyr. Kanske tog de beslutet just där på femtioårsfesten. Kanske frågade han henne just i dansen när han höll sin hand på hennes höft. Ska vi? Vill du? Jag vet inte varför men den första december börjar det åter igen. Jag skruvar upp stereon och flyr ett tag. Men bilden av två människor och en tanke har jag svårt att skaka av mig. Kärlek och förälskelse. Den unika åtrån de delar. Plötsligt känner jag att jul- och nyårshelgen är på väg. Plötsligt hör jag hur den knackar på dörren. 31 dagar att bocka av. 31 dagar som återstår. 31 dagar.