Småfull och rätt lycklig!

"Music was my first love and it will be my last" skaldade John Miles en gång. Och så är det. Jag är den första att skriva under på just det. Musiken har alltid funnits där, den har alltid ställt upp. Som tröst, för glädje och för sorg. Jag relaterar alltid till musik. Enligt Spotify är jag bland de 3 procent som lyssnar mest i världen. Samtidigt kan det bli för starkt ibland. Relationen till musiken och hur den sätter sig i mig. Hur den påverkar. Håkan Hellström kommer jag alltid att förknippa med den unge mannen som hon träffade samma år som jag bestämde mig för att berätta för henne. 2013. Jag kommer ihåg hur hon pekade ut honom för sin vän i den där fotoboken som Håkan gav ut. Jag kommer ihåg hur ont det gjorde i mig. Bilderna av hur de delade den där konsertupplevelsen. Det är länge sedan men han är fortfarande deras artist, deras förälskelses stjärna. Bon Iver, ett annat minne. Några år senare. Hon säljer två biljetter till en konsert han ska ha i närheten där jag bor. Hon har plötsligt fått andra planer och ska resa till USA med den bildfagre killen från Stockholm och med ens blev det deras musik. Den som jag fortfarande förknippar med dem och med känslorna som framkallades då. Jag kommer mycket väl ihåg hur ful han fick mig att känna mig. Som att jag spelade i ett korplag. Lägsta divisionen. Klipp till nutid. Asphalt world med Suede, den som gör allra mest ont. Det som framkallar tårar bara jag tänker på det. En fullkomligt briljant låt som jag idag inte har styrka att lyssna på. En gång så varmt förknippad med en kväll i huset hon flyttade till efter det att hon separerat. Bara hon och jag. Vi satt tysta och bara lyssnade. Tog in. Jag minns hur vi båda förenades i vetskapen om låtens storhet. Den där överjordiska känslan som bara musik och kärlek kan framkalla. Sedan kom sammanträffandet. Det slumpmässiga mötet. En joggingtur i studenttider. Jag har låten i lurarna när jag plötsligt får se dem tillsammans för första gången. Hon och hennes livs stora förälskelse. Jag ser dem vid en utsmyckad Volvo. En kort sekvens och plötsligt blev låten deras. På några sekunder tog han ett heligt minne från mig. På ett ögonblick slet han det våldsamt ur mitt hjärta och gjorde låten till sin, till deras. När jag skriver detta och tänker på det så känner jag plötsligt hur en tår rullar nedför min kind. Musik, så oerhört mäktig. Så våldsamt vacker, så våldsamt stark. Music was my first love and it will be my last. Precis så, just så.