Utbränt
Det har utan tvekan varit den mest krävande höst jag upplevt. Det är som mitt sinne är utbränt och julen har inte börjat ännu. Jag ser dem där i sitt nya hus. Smyckat för jul. Jag har sätt tusentals bilder. Det är som att surret i mitt huvud inte vill sluta. Jag ser honom där. Min absoluta överman. Jag ser henne där. Den vackraste världen någonsin skapat. Jag ser allt det där. Jag funderar ofta på om han varje morgon vaknar och inser hur lyckligt lottad han här. Undrar om han varje morgon tackar existensen eller den gud han kanske tror på. Tackar för att han bär alla de rätta egenskaperna. Att han blivit just den man som hon letat efter. Under om han inser hur lyckligt lottad han ör att få vakna bredvid henne varenda morgon. Jag undrar om han vet att det existerar andra som ifrågasätter sin hela existens och inte önskar annat än att vara honom. Att bära hans egenskaper och utseende. Att bära det som väcker hennes lust, förälskelse och kärlek. Jag undrar om han vet.
Prag ligger bara någon dag bort och behovet av att fly har aldrig varit större. Jag känner bara att jag måste bort. Bort från kvaretern som blivit hans. Bort från staden som blivit deras. Mitt sinne är redan utbränt och julen har inte ens börjat.