Sov gott!
Klockan 07:00 tar hon sina två sista andetag. Min farbror sitter bredvid och håller henne i handen. Han har suttit där sedan klockan tre på morgonen och bara inväntat det. Sorg och mörker. Själv är jag inte medveten om det just då men när jag ser hans telefonnummer på min mobil två timmar senare så vet jag vad det gäller innan jag ens svarat. Min farmor är död. När hon åkte in på sjukhuset pratade vi om att hon antagligen aldrig skulle komma hem igen, så jag har försökt förbereda mig. Försökt anpassa medvetandet för det som komma skulle. Men det spelar ingen roll hur mycket man än försöker förbereda sig, när väl beskedet kommer så faller man handlöst ner i sorgen. En avgrund. Min farbrors röst har en djupare ton än vanligt. Jag hör hur gråten svävar där i bakgrunden. Hans mor. Jag känner själv hur jag får svårt att prata. Allt ligger där i det osagda, det delade men outtalade. Samtalet blir ganska kort men vi säger att vi hörs igen senare. Jag hör hur trött han är och att han behöver tid för sig själv. Någon typ av vila, hur nu än den skulle kunna se ut. Själv försöker jag inte låta det komma åt mig på jobb, men det går i vågor. I stunder kämpar jag med att hålla tårarna borta. När jag väl kommer hem låter jag dem komma. Svarta tårar av formade av sorg. En sång stämd i djupaste moll. Jag tänker på henne. Hon som nu bara finns där i minnenas bilder, i tankens berättelser. Jag vet att jag för all tid kommer att minnas henne med kärlek och med det största av leenden, men just där på kvällen är svärtan det påtagliga. Det är sorgen som tar all plats i mig och jag låter det vara så. Jag ger det utrymme. Minnet av hur hon står där bredvid mig första dagen i första klass på Vinstorpsskolan. Det regnar men jag känner mig ändå trygg. Hon finns där. Precis som hon gjort tidigare när vi tillsammans cyklat till min förskola och hon sen fortsatt vidare till sitt jobb. Precis som hon har funnits där efter den där regniga måndagen på en där första dagen. Kvartssamtal, lucior, födelsedagar och vår klass lätt ekivoka cabarét i nian. Jag kommer ihåg hur jag skämdes lite efter det att hon varit där med sin väninna på premiären. På kvällen får det mig dock att le lite. Där mitt i sorgen knädjupt i tårar. Hela tiden är jag dock fylld av värme. Hennes värme. Senare ringer jag min farbror igen. Jag har tagit två glas vin och han ett par öl. Vi pratar och gråter lite om vartannat. Vi pratar länge och möts i allt det där. Sorgen och tårarna men också i det där att gå vidare. På något sätt känns det som om vi skålar för henne där. En skål för hennes ljus och värme. En skål för en i storlek liten men ändå så ofantligt stor kvinna. En skål för hans mor och min farmor. En skål för henne.
Jag älskar dig farmor
Jag kommer alltid att älska dig
och har så oerhört mycket att tacka dig för.
Jag önskar bara att jag sagt det till dig
Sov gott finaste vän!
Sov gott vackraste människa!
Sov gott!
Daniel