Paus
Det blir en bra söndagkväll. Spontan. Ett umgänge med härliga människor och en stund i paus. Hon finns där på andra sidan bordet och värmen som det genererar är som alltid välkommet och extra välkommet just nu. En närvaro som skänker mig det där speciella. Den där förmågan hon har och omöjlig att sätta ord på. Plötsligt kastas jag dock tillbaka till 2013. Jag ser henne svara på meddelenden på sin mobiltelefon, jag ser leenden och det är som om jag förflyttas till den där sommaren. Som att jag transporteras till festivalkvällen i augusti och Johnossi står på scen. Paralleller gör sig påminda i en annan söndag. Jag ser hur hon ler när hon får meddelandena från den unge man som kom att gererera varanda not av avundsjuka och ångest som skulle rinna genom mina ådror den sensommaren och hösten. För några korta sekunder är det som om jag står där igen, mitt i ögat av känslostormen. Jag rycker mig själv illbaka till nuet igen. Slår bort tankar som jag känner börjar göra sig påminda. För en gångs skull går det lätt. Behovet av energin i närvaron och en paus i sorgearbetet är så stort att jag med ganska stor enkelhet manövrerar mig själv bort från min förmåga dra ogrundande slutsatser. Jag hittar åter rätt i kvällen. På väg hem någon timme senare försöker jag suga åt mig det sista av kvällen. Försöker marinera min själ i den tillfälliga harmoni jag känner. Vi pratar om att fylla år. Tankar kring att bli äldre. Jag får känslan att hon tänkt en hel del på det. Kanske med svårmod. Jag vill inget hellre än att säga till henne att hon på alla sätt är det vackraste jag någonsin upplevt, man naturligtvis är det inget jag kan säga till henne. Så jag tänker det bara, jag låter det inte komma längre än så. Kanske förmedlas det ändå på något sätt. I tanken. I harmonin.
Lev och älska!