En annan tid
I stunder har jag varit så oerhört arg på världen. Blivit förbannad för att den inte stannar upp ett tag. Bara för en liten stund. En kort paus. Att den inte kan ge henne det. Så jag svär åt den för att den inte förstår att min farmor gått bort. Förbannar det faktum att den fortsätter som om ingenting har hänt. Men sedan tänker jag på att det är just så livet är. Det fortsätter. Det går vidare. Precis så som vi också måste göra, det är bara så det är. På torsdagen och fredagen är det som jag inte vill ta in det som hänt, som om allt bara är en obehaglig dröm. Jag är oförmögen att registrera. Men när helgen väl kommer övermannas jag fullständigt. Jag har aldrig gråtit så mycket som jag gjort de senaste dagarna. Sorgen jag bär i mitt bröst är stor men jag låter den finnas där. Jag ger den utrymme och jag ger plats åt tårar när minnena av henne blir mig övermäktiga. När faktumet blir för stort för att greppa. Jag gör det för att jag vet att det kommer komma en annan tid. En tid då samma minnen kommer att manifestera sig i leenden och känslor av trygghet. En tid då sorgen och tårarna till slut och för alltid får överge sin plats för tacksamheten och värmen. Den värme som var hennes. Men just nu är själen klädd i svart. Såsom den bör vara, såsom den ska vara. Så jag låter sorgen gå där vid min sida, jag låter den hålla mig i handen. På ett sätt oerhört fint det med, vacker i all sin fasansfullhet. Var sak har sin plats, sin tid. Oavsett vad så kommer hon alltid att finnas där i mig och på det sättet kommer hon aldrig att dö. Där kommer hon alltid att leva, som en människa full av värme. En farmor full av liv.