I alla fall till morgondagen.
Jag blir den där jag inte tycker om. Jag pratar fort, stressat och vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag känner helt enkelt inte igen mig själv. Jag kan ju det här med språket egentligen. Blixtrande klart, i ryggmärgen. Minuterna innan vi träffas så har jag en puls som är skyhög. Nervös. 120 jämfört med en vilopuls på 58. A double with a twist. 10 månader och nu ett spontant möte efter jobb på fredagskvällen. Som alltid är det som ett fyrverkeri i min kropp och själ och jag saknar förmågan att hantera det, att hålla det på avstånd. Jag fullkomligt älskar timmarna vi får men ändå känner jag inte riktigt att det är jag som sitter där på andra sidan bordet. Mitt emot henne. Jag söker kontrollen och lugnet men misslyckas. Precis så som jag så ofta gjort i hennes närvaro. Samma beteende, och jag tycker inte om det. Misstolka mig dock icke, kvällen är naturligtvis fantastisk, men jag önskar att jag varit normal. Lugn och sansad. Det finns så många saker jag vill höra om men jag glömmer att fråga. Konserten med Håkan kommer på tal och plötsligt sköljer känslan av deja vu över mig. Jag kommer ihåg hur det var senast och mina tankar vandrar de där vägarna som jag strosade på då. En ung man vid hennes sida. En magisk afton. Hetta och åtrå. En midsommarnattsdröm. Jag märker hur hon är försiktig när hon pratar om det, ordfattig och hemlighetsfull, som om det finns något mer där. Jag gissar att det finns något mer i den sena kvällen, i natten. Men kanske inte, det kan lika väl vara det skuggspel som jag målat upp som så många gånger förut men det är en klen tröst i ett hjärta rikt på bilder. Tanken stannar kvar i mig och jag märker hur jag ofrivilligt använder ”NI” istället för ”Du”, trots att jag försöker slå bort det. Jag försöker bara njuta av den varma försommarkvällen för jag inser att man inte har så många kvällar som denna. I det umgänget. Så jag njuter trots min nervositet och mitt okontrollerbara icke-jag. Jag njuter trots min avundsjuka mot de män som fångar hennes intresse. De som fångar hennes blick. De som får hennes meddelanden långt in i varma juninatten. Jag suger i mig allt av kvällen trots allt det där. I ett samtal nämner hon ordet ”acceptans” och jag inser hur illa jag tycker om ordet även om jag inser dess nödvändighet och verklighet. För mig är det likställt med otillräcklighet. Att inte vara nog. Litenheten jag känner när jag jämför mig med de som räcker till. Men när jag stänger dörren bakom mig är det trots allt årets bästa fredag, så jag försöker vara i det. Bilden av henne i sin gröna sommarklänning. Vackrare än allt annat. Unik i det. Jag försöker bara vara i det. I alla fall till morgonen. I alla fall till morgondagen. Och just det får vara gott nog.
Lev och älska!
Daniel