Oförvrängt
Jag har funderat på den där fredagen. Begrundat energin den förmedlar. Välbekant men ändå ”one of a kind” i sitt skeende. Jag finner som alltid orden omöjliga. Inga förklaringsmodeller tillgängliga när jag söker efter vad det är som genererar alltet. Helheten. Det totala i upplevelsen. De lite svårare tankarna från Håkan-helgen är borta. Jag visste hela tiden att de skulle komma. Jag har haft tid till förberedelser. Ända sedan konserterna förkunnades har jag vetat att just de två dagarna skulle framkalla tankar och bilder då jag varit med om det tidigare. Då jag redan sett det utspelas inom mig. Rutinen gjorde det enklare och helgen tillhör nu det som varit med dess bilder och tankar nedgrävda, utlämnade till förmultnelsens okuvliga styrka. Dess historia död och begravd. Fredagen finns dock kvar där, och i den glädje. Styrkan med sina färger. Igår satte jag på ”Tro och tvivel” på stereon och det är första gången jag aktivt lyssnat på honom på ett tag nu. Redan när jag hör de första tonerna inser jag att ordningen är återställd. Jag andas ut. Drar en lättnadens suck då jag inser att allt det jag förknippat med musiken återigen är klart och oförvrängt. Att det inte längre är skevt och förvridit av annat och andra. Företeelser och människor. Jag hör hans röst och ler tänker på vad jag en gång ansåg om den. hans röst och musik. Vem sa att man aldrig kan förändra sig, och tänka om?. Utanför har sommaren tagit en liten paus och vinden som strömmar genom det öppna fönstret känns betydligt svalare än för några dagar sedan. Men det gör inget. Fredagsvärmen finns där fortfarande. Välbekant men ändå ”one of a kind”.
Lev och älska!
Daniel