Perrong-blues
Som så ofta letar sig fantasin in i drömmen. Vant hittar de sin väg och har inget behov av karta eller kompass. Jag drömmer om att jag springer på dem på centralstationen när jag är på väg till jobb. Det är tidig morgon och de har precis återvänt från sin nyårsresa. Vi ler mot varandra och hälsar. Han ler också men det är ett annat typ av leende. Trots att det är en dröm är känslan påtaglig. Det är som om varenda atom av mig upplöses, som att han bara genom sin blotta närvaro tillintetgör mig fullständigt när de stiger av tåget från Kastrup. När han manifesterar sig och allt det där jag önskar jag hade, jag önskar jag vore. Jag har aldrig känt mig mindre än jag gör där på en perrong i en dröm. Utsuddad i en fantasi. Vi hinner inte prata då jag har ett eget tåg att passa. Vi säger adjö och jag lämnar de där. Fyllda av resans äventyr på en perrong i Malmö. När jag vaknar är jag totalt utmattad, som om natten har haft helt motsatt effekt än den som den brukar, än den som den är ämnad och en gång skrevs för. Jag stiger upp för årets första arbetsdag alltmedan natten fortfarande regerar utanför mina sovrumsfönster. Om mindre än en timme kommer jag beträda den där perrongen som jag precis lämnat. Jag står en stund och tittar ut på en tom gata i ett oskrivet 2023. Draget från dåligt tätade fönster får min nakna kropp att huttra. Jag samlar mig. Andas i närvaron. Jag tar mobilen från sängbordet och läser hennes svar från nyårsdagens eftermiddag ännu en gång. Hittar som alltid energi i hennes ord och nyårshälsning. Det är något med orden. Trots att de inte är så många till antalet så är det något med dem som håller de där bilderna på deras firande på armlängds avstånd. Tanken på nyårskyssen och hur de vaknat tätt ihop och kärleksfullt omfamnade på nyårsdagen håller sig en bit bort. Jul- och nyårshelgen är över för denna gång men jag känner hur den kommer härja i mina tankar ett par veckor tid. Precis så som den alltid gör.