Småfull och rätt lycklig!

Nyåret jagar mig fortfarande. Som alltid hänger det kvar. Ekar. Som alltid fortsätter det resonera långt efter att det är över. Bilderna är fortfarande högfrekventa. Bilder på dem firandes. Jag ser dem tydligt. Jag ser hur hon kysser honom ömt, kysser honom på ett sätt hon aldrig kysst någon annan. Jag ser hur hon smeker honom, drar sin hand genom hans hår och berättar hur mycket hon älskar honom. Allt det där har jag sett otaliga gånger sedan det gamla året gick över i ett nytt. Tanken på att de firat nyåret utomlands har slagit fullständig rot i mig. Jag drar paralleller till påsken. Samma tanke som då. Hur hälsningen precis som då kommer efter själva firandet. Som att hon plötsligt kommer på och svarar. Men det är ändå så oerhört vackert det där. Vackert hur den fullständiga förälskelsen får oss att glömma allt annat. Vackert hur den totala åtrån förankrar oss i stunden. Som att inget annat finns just där och då. Som om inget annat spelar någon roll. En påsk- eller nyårshälsning har inte en chans i den kontexten. Inte i den värld där kärleken firar triumfer. I den fonden dör den fort. Jag har sett dem vandra hand i hand i gränder. Sett hur de delar ett äventyr i en outforskad stad. Allt på repeat sedan nyårsaftonen. Men så plötsligt dyker det där fotografiet upp. Det dyker upp som det slumpmässiga fotot som mobilen väljer ut varje dag. Det är en av få bilder jag har på henne. En söndagseftermiddag för många år sedan. En utflykt med våra kameror. Hon sitter i det höga sensommargräset precis vid havet i Skåre. Det är som ljuset är där enkom för henne. Hon sitter med ryggen mot mig, men trots det är det det vackraste fotografiet jag tagit. Det tar mig tillbaka till en annan tid och värld. En värld jag blir alltmer osäker på om den verkligen någonsin existerat. När minnet dyker upp där på den lilla skärmen är det som om alla andra bilder för en kort stund tystnar. Som om bruset för en stund upphör. Plötsligt är jag där. Närvaron är påtaglig och gränslöst vacker. Värmen fullkomlig. Så för en stund bleknar nyåret och tacksamheten jag känner för bilden jag tittar på är total. Nyåret är för en kort sekund jagat på flykten av ett minne från en söndagseftermiddag i Skåre. Ett minne från ett annat universum.