Småfull och rätt lycklig!

December. En pyntad stad påminner om att långhelgen ligger där inte alldeles för långt bort. Som vanligt vet jag inte vad som väntar. Tankar och bilder. Tillstånd och stämning. Förra året gav ett annat land distans men i år finns inte den möjligheten, den tryggheten. 2020 sätter återigen gränser. Restriktioner utan skönjbara slut. Årets melodi och envetna tjat. Jag drar mig till minnes helgen för ett år sedan. Ett badkar på ett hotell i Prag. Trots avståndets lugnande egenskaper så översköljs jag av bilder där jag ligger. Bilder av honom hos henne eller av henne hos honom. Båda scenarier lika frekventa. En klocka ljuder utanför det öppna hotellrumsfönstret och jag ser hur hon skålar i glögg med hans familj och vänner. Glädje och värme. Eller hur han alternativt åkt ner för att fira med henne. Levande ljus och kärlek. Två parallella spår och tidslinjer. Allt det där då på avstånd. Senare på aftonen en rökig jazzklubb som gör sitt bästa för att skingra tankarna. Öl och ett t-shirtinköp av en påtänd bartender som envetet letar efter rätt kombination av storlek och färg alltmedan bandet tolkar Chet Baker. Jag ler smått för mig själv åt minnet. En alternativ jul. En annan jul. I år finns inte distansen där som en stötdämpare i sinnet. Julen då kontra julen nu. Oskriven och utan att avslöja något proklamerar den sig själv där i kalendern ett par veckor fram. På tåget hem från jobb tänker jag på allt det där en första dag i december. Då, nu och allt det som komma skall. Minne och frågor. Att de kommer att dyka upp i tanken när helgen är närvarande är ingen vild gissning. Att han kommer att sväva där i medvetandet ger ett odds som knappt genererar några pengar tillbaka. Så allt jag kan göra är att vänta och ta till mig det som på något sätt blivit årets motto. Allt jag kan göra är att hålla i och hålla ut. Håll i och håll ut!