Outtalat
En god vän firar 25 år med sin fru. Han förkunnar deras långa kärlek på sociala medier. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med det där. Samtidig som det är vackert så framkallar det även något annat. En känsla. Som att jag är själva antitesen till det han lägger ut. När kärleken träffar fullständigt rätt och när den träffar fullständigt fel. Dag och natt. Vitt och svart. Jag vet inte varför men jag tänker på de kvinnor som trots all visat intresse för mig de senaste åren. Jag tänker på hur jag parafraserat henne när jag berättat för dem att den typen av relation aldrig kommer att bli aktuell. De som inte väckt i mig det som behöver väckas. Jag tror vi är lika i det, hon och jag. Något måste verkligen väckas. Något grundläggande och fundamentalt. Den nödvändiga elden. Färgerna och det självklara. Det själsliga suget. Men jag kommer också ihåg när jag satt på andra sidan bordet. Jag kommer ihåg när hon sa orden till mig. När jag var mottagaren. Över ett bord på restaurangen i kvarteret och på caféet på Kallbadhuset. Två olika tillfällen men samma ord. Jag kan spela upp dem i mitt huvud när jag än vill. Välmemorerade och fastetsade. En fredag och en söndag. Jag kan inte annat än le åt ironin. Samtidigt faller en avundsjuka över mig. Denna gången är den riktad mot henne. Jag tänker på att hon sedan den där sommaren för tio år sedan träffat flera män som väckt det där i henne. Åtrån och förälskelsen. Lust. Som väckt nyfikenheten och gjort att hon vågat ta en chans med dem. Män som framkallat allt det jag aldrig gjorde. Allt det min persona inte är kapabel till. Jag slängs tillbaka till den där stranden på Koufonissi 2013. Beslutet att berätta. Ångern. Kanske hade allt varit annorlunda om jag aldrig berättat för henne, om jag aldrig berättat vad hon gör med mig. Om jag lämnat det outtalat. Kanske hade livet dansat efter en annan pipa. Kanske. Eller kanske inte. Kanske är allt ofrånkomligt.