Bara några dagar
Bara några dagar kvar. Ett par enstaka. Vila och paus då den sista arbetsdagen är avbockad. En veckas semester. I början av veckan tycker jag mig se henne på centralstationen. Som alltid går jag i min egen värld i den tidiga morgonen. På väg med musik i lurarna. En sekvens av transport och dagdrömmeri. Plötsligt går någon förbi mig. Skeendet är hastigt och utan kontur. Jag vänder mig om och tycker mig känna igen jackan. Även om det är många år sedan så vill jag minnas att hon hade en liknande. Grön. Det blonda håret bakifrån. En bit bort sätter hon sig ner på en bänk som att hon väntar på tåget på andra sidan perrongen. Egentligen är det får långt bort för att kunna urskilja om det verkligen är henne. Men det spelar ingen roll. Ett tåg mot Köpenhamn. Bilden av att hon sovit hos honom och vaknat tidigt för att resa till andra sidan sundet. Varför vet jag inte men mitt dagdrömmeriet färgas av skeendet, av skådespelet som spelas upp för mitt inre. Den vackraste gestalt på andra sidan perrongen. Klipp till ett par dagar senare. Jag är åter ute på en av mina löpturer. Mörkret har sänkt sig och regnet hänger tungt i luften. Just där på gränsen. Som att luften är mättad med vätan. Jag svänger upp strax efter biblioteket och plötsligt är det något som flyger förbi mig på cykelbanan. Som så ofta är hastigheten för stor för att jag ska kunna registrera faktum. Men tanken är som så ofta på henne. Att det är hon. Den där närvaron hon haft i mina kvarter det senaste halvåret gör att jag ser henne även om det inte är hon. Syner som sätter igång tankar och bilder. Skeenden och skådespel.Så Berlin är välkommet. Flykten och vilan. Pausen från vardagens kontext. Distansen från gator, torg och staden som krymper. Staden som blir allt mindre. Jag andas och fokuserar på att det bara är några dagar kvar. Ett par enstaka. Vila och paus från verklighetens påtagliga närvaro.