Stundande vila
Berlin rycker allt närmare. Mindre än två veckor kvar tills det att jag reser. Behovet av att få komma bort är större än vad det varit på länge. Sensommarens och höstens tankar har tärt på krafterna. Pausen lockar, den nästan kallar på mig där några breddgrader söderut. För några dagar sedan tycker jag mig se henne gå in i en skoaffär. Det är tidigt på lördagsförmiddagen. Affärerna har precis öppnat. Som vanligt sker allt på bråkdelen av en sekund. Som alltid är den första reaktionen värmen som framkallas i mig. Pulshöjningen. Den hon hon alltid framkallar. Sedan följer insikten. Den klara tanken. Jag påminns om att han bor i närheten. Tankar på hur hon vaknat i hans armar några timmar tidigare. Att hon stigit upp och mött morgonen i en säng bara några gator bort. En stilla frukost medan de planerar sin framtid. Flytt och alla äventyr som väntar. Allt det de kommer att dela. Jag styr över tankarna till bilder där jag går på gatorna i Berlin. Med kameran på axeln rör jag mig utan mål. Jag glider in på favoritcaféer och barer, museum och skivaffärer. Långt ifrån vardagens kontext hittar jag oaser. Jag existerar långt ifrån mina egna kvarter, långt ifrån min egen verklighet och vardag. Tacksamt tar jag emot det faktum att resan ger mig något redan innan den börjat. Såsom de alltid gör. Resorna. Ibland hittar jag något positivt i att jag har så lätt för att försvinna i tanken. Så lätt för att dagdrömma. Så jag tar tacksamt emot Berlin redan innan staden välkomnat mig. Jag tar emot pausen, den stundande vilan.