Kommer jag hem på fredag?
Jag är och hälsar på min far på ett korttidsboende i Bjärred. När jag och min farbror kommer dit rullar han sakta i korridoren. Utan mål. Knapp styrfart. Jag går fram till honom och säger hej och hans svarar. Uttryckslös i ansikten. Inget leende eller någon direkt reaktion framkallad av besöket. De insjunkna kinderna och hans lilla kropp. Jag rullar in honom på hans rum och sätter in en flaska Pommac och en Fanta i ett litet väggfast kylskåp och sätter mig sedan ner hos honom. Opersonlig ”konst” pryder vita väggar, tavlor uppsatta på måfå. Två överraskande välmående krukväxter i fönstret med utsikt mot villaområdet på andra sidan gatan. Utanför råder nästan sommarvärme trots att det bara är en söndag i tidig maj. Hans rum ligger dock i halvdunkel, som om det medvetet trotsar ljuset på andra sidan glasrutan. Två världar. Jag pratar med honom, berättar om hans sonsons nioråskalas som jag varit på ett par dagar tidigare. Jag berättar om min brors bröllop i Berlin men det kommer inte mycket till svar. Enstaviga uttryck, inga frågor på det som jag nyss berättat. Den enda fråga som han ställer gång på gång under tiden vi är där är: ”Kommer jag hem på fredag?” Naturligtvis glömmer han vårt svar varje gång. Det suddas ut lika fort som han hört det. ”Nej det gör du inte.” Det lilla artonhundratalshuset är inte gjort för rullstolar och ben i gips. Min farbror fortsätter och berättar om sitt jobb. Små historier men min fars blick är lika tom som alltid. Jag undrar vad som försiggår där inuti hans huvud. Vilka tankar som kläder hans sinne. Var han är någonstans. Efter ett tag rullar vi ut honom på den uteplats för att han ska få lite sol. Han röker en cigarett medan jag och min farbror fortsätter att prata, som för att fylla den tysta luften med något innehåll. Om än så litet. Fyrtiofem minuter senare säger vi adjö och när ytterdörrarna till korttidsboende slår igen bakom mig tänker jag på hur det måste vara för honom att varje morgon vakna utan att veta var han är någonstans. Förvirring och rädsla. Egentligen har jag ingen aning om hur han uppfattar det men det lämnar ändå en klump i mitt bröst. Svart och kompakt. Jag kan inte se annat än att det måste vara ett helvete.