Vårens flora
Våren har aldrig varit min. I år har det varit påtagligare än vanligt. Den jobbigaste på så länge som mitt minne är starkt nog att sträcka sig. En strid ström av bilder på dem i gnistrande kärlek. Bilder i vilka han fått mig att känna mig så oerhört blek och tillintetgjord. Vårens okuvliga slägga. Men när jag sitter där i solskenet i parken för första gången i år är det som om jag kan känna sommaren. Som om jag kan dofta den där bakom vårens flora av andras förälskelser, hållna händer och kärleksfulla leenden. Trots att jag vet att det antagligen väntar en göteborgskonsert och deras första semester tillsammans så är sommaren ändå sommaren. Inte så påtagligt förknippad med förälskelse som den ytterst tveksamma våren. Så jag finner lite ro i det, lite vila i den annalkande sommaren. En kråka gör mig sällskap en bit bort. Hen tittar på mig med de där nattsvarta ögonen. Trots att de är små så verkar de rymma en avgrundsdjup svärta. Analyserande oh begrundande. Som så ofta vandrar min tankar iväg. Hennes väg. Jag undrar vad hon gör just i den stunden då fågeln gör mig sällskar. Hur det är med henne och hennes småtjejer. Hur det går med odlingen på balkongen. Hur de har det i lägenheten. Jag tänker på att de kanske börjat titta på ett gemensamt boende. Ett stundande ettårsfirande i högsommaren. Mina tankar vandrar som alltid och ganska snart infinner sig den välbekanta saknaden. Det har gått nästan en månad sedan vi senast hade kontakt så jag skriver ner ett par ord och skickar till henne. Inget speciellt, bara några ord där i solen. En faktiskt närvaro som kompletterar den ständiga hon har i mitt bröst. Ett par ord medan sommaren väntar där strax bakom hörnet.
Lev och älska!
Daniel