Berättelsen
Jag har suttit här många helgmorgnar det senaste året. Min laptop uppslagen på det lilla cafébordet på Espresso House vid Davidshallstorg i Malmö. Egentligen anser jag att café-kedjor som denna är själlösa men det är ok. Varför jagar jag alltid själ? Det utan själ är ju också innehåll på något sätt. Det har väl ett existensberättigande det med. Dessutom öppnar det tidigt. Caféet. Stilla musik strömmar försiktigt från högtalarna, som om den inte vill väcka det gryende för hastigt, för bryskt. Jag har suttit här många morgnar och redigerat, lagt till och tagit bort. Ibland ansett det vara bra och ibland en ytterst medioker halvmesyr. Suttit här med den diktsamling som jag inte samlat tillräckligt med mod ännu för att skicka in. Att lämna ut mig själv. Jag känner dock att det rycker närmare. Sakta men säkert. Mitt hjärtas sång med hennes toner. Jag har läst orden hundratals gånger, ja kanske rent utav tusentals men det slår mig varje gång hur påtagliga känslorna bakom dem är. Oavsett vilken kvalitet konstruktionerna av ord besitter så slås jag av vidden av dess omfång. Omkullkastas. Det hon åstadkommer. Som alltid framkallar det värme. En värme som accentueras av solen som verkar vilja kröna ännu en dag. Lätta moln en bit bort. En varsam vind i träden på torget utanför. Jag har varit skonad från hans närvaro i tanken ett tag nu men plötsligt smyger han sig in. Förr eller senare är det alltid så. Jag tänker på deras frukost. Kärleksfull. Jag målar bilder. Jag tänker på en ljummen afton i Göteborg i juni. Jag tänker på musikfestival och semester. Det kedjar mig ett tag, de där tankarna. Utövar sin makt. Allt känns bekant. En kostym buren många gånger. Men sedan fokuserar jag ännu en gång på orden. Gräver ner mig i dem. Kastar av mig kedjorna och söker näring i det som finns där mellan rader och bakom bokstäver. Berättelsen. Mitt hjärtas sång med hennes toner. En solig morgon i slutet av maj.