Småfull och rätt lycklig!

De gula löven ligger där för mina fötter. Höstens avslut, ett sista adjö. Det är en konstig höst, en jag aldrig upplevt tidigare. Fylld med känslor, tankar och dagdrömmar. Både ljusa och mörka. Känslor av otillräcklighet och att jag i livets viktiga sammanhang inte duger har samsats med de där fullkomliga känslorna, de rena och äkta. Den där vackra närvaron. En märklig kombination. En knappt märkbar vindpust får löven att virvla omkring i en sista dans och jag får syn en kastanj som tidigare legat dold under det brandgula täcket men som nu blottlagts. Det får mig att tänka på det där jag skrev om att man inte kan gömma sig för livets mörka inslag, och jag inser att vi även ibland försöker gömma oss från det ljusa. Jag har i alla fall gjort det. Det där som brinner i mitt hjärta har funnits där länge. Men jag har naivt hållit det dolt därinne. Kanske i hopp om att det en dag skulle försvinna. Bara jag ignorerade det tillräckligt länge. Men känslor så vackra och påtagliga som de försvinner aldrig. De är etsade där i hjärtat. En del av allt. Själva byggstenarna till det som verkligen betyder något. Jag har på senare tid ofta funderat på om jag skulle låtit dem ligga dolda där inne. Försökt begrava dem ännu mer, under lager av vardag och tveksamt självförtroende. Jag har funderat på om det kanske inte varit bäst för alla. Kanske orsakade de mer skada än gjorde gott när jag väl öppnade för dem. När jag väl gav dem dess frihet. Men jag vill inte tro att de kan orsaka skada. Jag vill inte tro att något så rent och obeskrivligt och som är avlat av allt det som är ljust kan bringa mörker. Det går emot allt jag tror och hoppas om livet. Trots att de där känslorna inte tog mig dit mitt hjärta så varmt önskade, dit till den plats de fina av mina drömmar ständigt påminner mig om, så vill jag tro att de gör världen lite bättre. Innerst inne visste jag det egentligen hela tiden men de förtjänade att släppas ut, ut där de hör hemma. De förtjänade sin frihet, och den som framkallat dem förtjänade sannerligen att höra dem. Förtjänade att få se sig själv i den fullkomliga lyster som ligger i min betraktelse, den där unika och verkliga lystern. Sanningen. Den där som framkallar mina drömmar. Ja, jag vill tro att de när allt kommer omkring gjorde gott och bringade ljus. Om än så bara för en liten stund, i ett litet skeende. Det är så jag tänker och det är på det jag vill tro. Så medan hösten bjuder upp de där eldfängda löven till deras sista dans så är det den tanken jag tar till mig. När allt kommer omkring gjorde de gott.

Lev och älska!

Daniel