Småfull och rätt lycklig!

Jag går försjunken i mina tankar. Det är tidig morgon och jag har instrumental musik i mina hörlurar då jag för tillfället har lite svårt för det där med texter. Jag hittar mig för ofta i dem. Jag relaterar. Analyserar. Lätt frånvarande håller jag på att bli överkörd vid ett övergångsställe. BMW:n kommer fort och jag hinner knappt hoppa undan innan olyckan skulle vara ett faktum. Jag ser en ung kille bakom ratten. Han har baseballkepsen bakvänt på sig och det första jag tänker på är hur oerhört fånigt det ser ut. Som om han inte fattat hela konceptet med just den huvudbonaden. Som om det övergår hans ringa förstånd. Jag får en bild i huvudet som jag sett vid något tillfälle. Bilden visar en ung amerikan på en baseball-match, Han har sin keps bakvänt på sig samtidigt som han håller sin ena hand ovanför sina ögon just för att skyla dem från det starka solljuset. Jag hinner tänka allt detta och till och med le åt bilden i mitt huvud innan det slår mig att det kunde gått illa. Att det kunde gått riktigt illa. Lustigt nog blir jag aldrig rädd. Det enda jag tänker är: ”Ja hade det hänt så hade det hänt!” Skakningarna kommer aldrig. Eftersvettningen dyker aldrig upp. Mitt kalla förhållningssätt gör mig lite förbryllad. Det får mig att tänka, men inte på min oaktsamhet och bristande uppmärksamhet som det kanske borde. Nej, snarare det motsatta, situationer där vi är totalt oförmögna att hålla oss kalla inför. De där sakerna som vi lägger ner så mycket känslor, tankar och analyser på men som vi egentligen inte kan påverka. Saker och företeelser som ligger utanför vår förmåga att förändra. Historierna som vi inte kan skriva om, hur mycket vi än önskar att de haft ett annat slut, att de haft våra slut. Egentligen borde vi bara ta dem för givna och rätta oss i ledet. Det hade varit det enklaste. Men det är väl kanske just de oförnuftiga stroferna framkallade av sorg och kärlek som gör oss till människor. Som gör oss till de individer vi är. Förnuftet domderar högljutt ”Acceptera! Acceptera!” Men hjärtat vägrar envetet att lyssna. Hjärtat går alltid sin egen väg. Vårt egensinniga, naiva, oresonliga och vansinnigt vackra hjärta som ständigt trotsar det gråa förnuftet. Jag tycker att det är fint på något sätt. Tankar och känslor som skaver men som trots det är bedårande i all sin hopplöshet. Det gör oss levande. På det viset ligger det något vackert i sorgen, den obesvarade kärleken och alla de där andra tankarna framkallade av det opåverkbara. Tankarnas förmåga att föda all den konst och musik som vi finner så mycket värde i. Som inte hade kunnat glädja oss annars. Jag byter till en Thåströmlåt i mina hörlurar och låter hans funderingar fylla mig. Jag låter hans hjärtas tankar vandra med mig denna morgon. Tacksam för att han berättar dem för mig. Tacksam för att hans obstinata hjärta inte rättat sig i ledet. Så jag väljer att vara oförnuftig, naiv och oresonlig. Jag omfamnar det istället. Jag väljer helt enkelt att vara jag.

”Du som hade allt att säga säger ingenting
Men dina tankar dom hörs ändå
Din tystnad säger allt som dina läppar vill
Men inte just nu kan förmå
På dina fingrar så räknar du månader
Och i själen så räknar du sår
Och pappret framför dej som är så fullt av små streck
Visar ett streck för varje år”

Joakim Thåström – ”Varför är du så tyst?”

Lev och älska!

Daniel