Min nakna rustning
Jag vaknar lugn. Sinnet är rent. Jag vet inte vad jag drömt om men jag anar att det varit fantastiskt. Kanske just de drömmarna jag önskade mig precis innan jag somnade. Drömmar av en fullkomlig värld. Vävd i guld och tonsatt av den vackraste melodi. Allt framkallat av ett litet samtal. Litet men samtidigt oändligt stort i den plats de där samtalen har i mitt hjärta. Värdefulla. Ovärderliga. När jag reser mig upp ur sängen brinner en stor tacksamhet och en fantastisk värme inom mig. En kombination av känslor som jag aldrig tidigare erfarit. Okända men så vackra. Tidigare osedda på ett sätt som gör att mina sinnens ögon inte kan slita sig från dem. Hypnotiserade. Jag står förstummad inför frågan hur någon kan ha en sådan påverkan på mig. Så monumental och genomgående. Det är som om jag kan känna närvaron i varenda liten del av mig. Från mitt sammetsklädda hjärta till min betagna hjärna och ända ut i de tunna hårstråna på mina armar. Överallt finns den. Helande. Jag står som den avklädda novisen mitt i allt detta. Naken och utan erfarenhet och kunskap hur jag ska bete mig. Ja, helt vilse egentligen. Allt jag vet är vad det gör med mig. Hur det får mig att känna. Och allt är så berusande. Förtrollande magiskt på ett sätt. Stegen känns lätta når jag går ut ur sovrummet. Trots att lägenheten är kall berör det inte min nakna hud. Fortfarande varm av drömmar och känslornas vakenhet är det som om den kyliga luften studsar av mig. Studsar av den rustning som jag bär. En rustning framkallad av mitt hjärta och född av den mest fullkomliga närvaro jag någonsin känt. Allt på grund av en enda människa. Visst är det vackert.
Lev och älska!
Daniel