Kritikern
De existentiella tankarna drabbar mig ännu en gång. Efter sommarens ledighet sitter de åter där. Gnagande. När jag sitter där åter på jobbet är den där känslan påtaglig. Kontrasten mot välmåendet som rådde i mig på filten den där fredagskvällen är total. Hur kan det svänga så? Plötsligt sveper sig osäkerheten om mig igen. Som en våt kofta hänger den tung på mina axlar. Jag börjar se alla de där ”felen” i mig själv igen. På ett sätt blir det självuppfyllande eftersom jag ständigt påpekar dem för mig själv. Tyst men ändå högljutt för mitt inre. Jag måste sluta med det där. Måste tysta den store kritikern som bor i min kropp. Solen skiner fortfarande och det är som om det fina sommarvädret krampaktigt försöker hålla sig kvar. Jag tänker tillbaka på den där fredagskvällen. Hur magiska vissa stunder kan vara. Jag finner näring i minnesbilden. Finner styrka i allt det vackra. En annan värld men den var lika verklig som dagens. Just där och just då var det det som var världen. Min värld. Jag tar detta till mig. Låter det cirkulera en stund inom mig. Jag hör ljuden, känner värmen och dofterna. Koftan försvinner för en stund från mina axlar. Dess fuktiga närvaro är som bortblåst. Jag fyller mina lungor till bristningsgränsen. Detta mäktiga och livsgivande syre. Fullkomligt.