Småfull och rätt lycklig!

Jag har varit rätt duktig på att hålla det borta under sommaren. Duktig på att skjuta bort tankarna och på ett sätt leva ett parallellt liv. Ett liv vid sidan om det där som annars huserar i mina tankar.  En flytande tillvaro. Odränkt. Men sedan är det som något händer. När jag kommer tillbaka till vardagen och semestern är ett minne blott så sjunker jag igen. Bilder på den ungen mannen ståendes där vid hennes sida manifesterar sig återigen i mitt inre. Bilder på hur de ligger där tätt tillsammans jagar mig ännu en gång. Jag tänker på förra sommaren. På hennes äventyr. Jag tänker på hur kanske denna sommar varit likadan. En reprisering av den förra, eller ja, en fortsättning. Fördjupning. Den charmante ynglingen som håller hennes hand och får henne att skratta. Återigen får han mig att känna mig så oerhört liten och grå. Osynlig. Jag trodde verkligen att jag hade jagat bort honom från de där bilderna. Sommarens frånvaro övertygade mig. Men sinnet är alltid ett mysterium. Det hittar ständigt nya sätt att förvirra en och skapa den där turbulensen som är dess kännetecken. Dess signum. Jag tar ett par djupa andetag för att lugna min andhämtning och försöker sakta ner hjärtat som slår där inom mig. Jag känner det. Kraftiga slag inuti mitt bröst. Obevekliga slag, men utan hopp. När jag är på väg hem sluter jag för en stund mina ögon och försöker känna värmen från solens sista strålar i augusti. Jag låter dem smeka mig. Försöker finna tröst i den där värmen. Den smekande och lena. En förbehållslös acceptans. Den jag så innerligt behöver.