Livet som är vår vardag
Det är som om verkligheten överfallit mig igen efter semestern. Som om all dess tyngd återigen pressar sig mot mig. Tung. Svårburen. Som om det drömlika tillstånd som burit mig genom ledigheten är som bortblåst. Flykten till tanken om den vackra drömmen är alltid ändlig. Nu ett minne. Omintetgjord. Plötsligt står vardagen framför mig igen. Den ouppnåeliga brinnande kärleken, min familjs exponentiellt tilltagande förfall och mitt eget självtvivel. Allt det där finns plötsligt åter vid min sida. En kraftfull gryta på många sätt. Välkryddad både med det söta och med det bittra. Jag antar att det är så livet alltid är men för mig känns det svårt att sätta på mig den kostymen igen. Det bär mig emot. Alldeles för stor och oklädsam. Jag vill ju sitta där och fortsätta att drömma om allt det jag inte kan få. Det skräddarsydda tillståndet. Vara någon annanstans för en stund, även om det bara är i det imaginära. Men det är inte det som är livet. Det är inte det som vi måste lära oss hantera utan det är allt det där andra. Det är just den där kostymen som vi måste lära oss att åter sätta på oss. Livet som är vår vardag.
Väderprognosen lovar sol ett par dagar men bara tillfälligt. Hösten och vintern väntar där bakom hörnet. Påjagad av den tickande kalendern. Allt vi kan göra är att försöka samla kraft för att möta dem, oavsett vad de bär i sitt sköte. Oavsett vilka erfarenheten de kommer att bjuda på så kan vi inte göra annat än att ta emot och så gott som vi bara kan, dansa med.