Anslag
Datumet sitter djupt registrerat i mig. Som att det har etsat sig resolut och permanent där. Det är hennes födelsedag och jag skriver några ord. Jag skickar en gratulation men försöker inte bli långrandig. Orden kommer som alltid lätt och jag får kämpa för att de inte ska bli för många, att massan inte ska bli för mycket. Kaloristinn och mäktig. Det finns så mycket jag vill säga och fråga men som alltid är det en utmaning att försöka destillera ner allt i några meningar och ett par stycken. Som alltid gör det något med mig när jag skriver till henne. Som att orden i sig själv genererar värme, bokstav för bokstav. En dynamo som börjar snurra så fort jag slår an den första tangenten. En startknapp. Så jag låter mig fyllas av syret det genererar samtidigt som höstmörkret har fallit utanför fönstret. Efter alla år finns den där känslan fortfarande där när jag formar tanke till ord. Jag finner det speciellt och värdefullt. Och hittar ljus där i mörkret som hör årstiden till.