Ett skratt
Jag befinner mig på Åhléns. Söndag. Plötsligt tror jag mig höra det skratt som är hennes. Den där underbara melodin som ökar frekvensen av hjärtslagen som bor i mitt bröst. Jag vänder mig om men manifestationen uteblir. Ansiktet jag ser är inte hennes utan någon annans. Energin som framkallats stannar dock kvar ett tag. Så jag omfamnar den så länge jag kan. Suger åt mig av den näring den genererar. Jag låter den stråla och låter hjärtslagen sjunga. Jag tänker på hennes sista meddelande. Det är över två månader sedan nu. Tidsspannet slår mig plötsligen. Rekord. Vi pratade om en öl i sensommaren. Där på andra sidan festivaler och sommarresor. På andra sidan semestern och allt det den innehållit. Det känns som om det var en annan värld där i den tidiga sommaren. Som att det skiljer år istället för månader. En galax. Mellan då och nu. Mellan henne och mig. Septemberhimlen hägrar grå när jag går den korta streckan hem. Ett tungt skynke. Självanklagelsen kommer som ett brev på posten, min förmåga att förstöra. Jag tar ett djupt andetag och försöker hitta tillbaka till värmen som strömmat genom mig en kort stund tidigare. Till den känsla av närvaro som enskilt skratt har framkallat. Ett skratt som liknade hennes.