Nostalgi
På lördagseftermiddagen träffar jag vänner från gymnasiet. Vissa av dem träffar jag ofta andra inte alls. Eftermiddagen glider över i tidig kväll. Vi skrattar. Oceaner av öl och vi minns. Vi fastnar i nostalgin. Jag är kluven inför just nostalgi men på lördagskvällen fungerar det. Vi ler. Fastnar i anekdoter. Vissa antagligen förvanskade av tidens tand men vad gör det egentligen. Vad spelar det för roll om de ger bilden än mer glädje och elegans. När jag kommer hem känner jag mig lätt i hjärtat men ändå ett sting av saknad. Jag tänker på nutid och dåtid. Tänker på livets ständiga rörelse framåt. Jag tänker på henne och saknaden av hur allt en gång var. Alltid samlas där i en punkt på lördagskvällen. En singularitet av känslor. Jag både ”är” och ”inte är” samtidigt. Existerar både i nutid och dåtid parallellt. Stor och liten. Känslan av att båder vara oerhört stark men samtidigt jättesvag. Just den känslan och tillståndet varar genom natten och på söndagen går jag ner till minneslunden med två ljus. Det känns längesedan sedan jag var där senast. Ett ljust för far och ett för farmor. När jag tänt vekarna och varsamt satt ljusen i hållarna sätter jag mig ner på en bänk. Jag ser hur de små eldarna fladdrar i den tidiga hösten. Nostalgin glider över i minnen. Jag minns. Nej vad spelar det för roll om de är förvanskade, om vissa delar skalats bort. Jag bryr mig inte om min fars alkoholism, hans mentala frånvaro. Jag bryr mig inte om allt det där som kanske inte alltid var så enkelt. Jag sätter istället sökarljuset på det andra. Det som framkallar lugn och glädje. Bilder av barndom som jag själv målar. Det något förvanskade men vackra.