Småfull och rätt lycklig!

Påskhelgen blir precis så våren ibland kan bli. Svårhanterad och bångstyrig. Tankarna vandrar och trots solsken och värme så hittar jag ingen riktning. Jag irrar omkring i mitt medvetande. I försök att hitta lugn använder jag alla de verktyg jag vet och är förmögen till. Jag spelar hög musik genom öppna fönster, sätter mig med gitarren och flyter bort, jag målar i färger jag inte är bekant med, ser välbekanta filmer som hittat hem i mig och jag skriver en påskhälsning till henne. Trots att det inte blir någon konversation denna gång så hjälper de där enstaka orden jag skickar ändå. Ensamma genererar de ändå värdefull energi vilket är märkligt vackert. Jag använder hela min arsenal av insatser jag är kapabel till. Jag fyrar av allting på en gång i en våldsam attack i hopp om att tygla påskens brus. Effekten blir dock marginell. Men så är det med våren, jag vet aldrig riktigt när den slår till. Vet aldrig vilken kraft den lägger bakom sin skakning. Påsken är dock över för denna gång och långhelgen med den. Men våren stannar kvar och verkar nu befäst sin position i kalendern. Precis så som den brukar.