Skimmer
Jag vaknar tidigt. Våren är satt på paus. Det ger mig andrum och en liten vila. Jag tänker att morgonen möts bäst med en promenad. Så jag snörar på mig mina sneakers, hänger kameran på axeln och beger mig ut för att hälsa den välkommen. God morgon. Parken är tom och söndagsmänniskorna äter frukost och lämnar mig ostörd. Jag går förbi platsen där vi en gång satt med vin och smörrebröd. Hon och jag. Ett parallellt universum. Så är känslan. Som ett kapitel i grundskolans historiebok. Den där ärvda. Men det gör mig alltid glad när när jag tänker på det. Det genererar något i mig. Värme och magi. Jag ler fånigt men innerligt. Ett leende genererat av allt det där som är hon. Som jag inte tror hon ser vidden av själv. Det är som att platsen har ett speciellt skimmer som bara jag kan se. Ett ljust som speglar sig i vattnet nedanför. Som om det dansar bara för mig och som jag andaktsfullt fyller min själ med. Jag tänker och finns där. Vårdar skeendet i mig. Välgörande och vackert. Den nordliga vinden kommer inte åt mig och för en stund känns inte våren så skrämmande. För en stund är sinnet i balans. En stund i harmoni.