Storhelgens ofrånkomliga dans
Påsken stundar och helgen gör vad helger alltid gör med mig. Knuffar mig en gnutta ur fas och gör mig mottaglig. Tillgängligheten för tankar ökar och styrkan i bildspelen tilltar. Vibrationerna blir mer påtagliga. Jag ser hur de tar tillvara de stundande ”gratisdagarna” i kalendern och gör en långhelg utav dem. Hon och han. Hur de kanske reser iväg till en storstad. Firar påsken och kärleken några breddgrader söderut. Jag ser hur hon skrattar åt något han säger där de sitter vid ett litet cafébord utomhus. Förälskelse och åtrå gnistrar i hennes ögon som smeks av solsken. Sekvenser och bilder flimrar förbi. Scener från dygnets alla timmar spelas upp. Handhållna promenader i gränder, kulturella upplevelser och nätter tätt ihop. Jag vet inte vad det är med storhelger som framkallar allt det där. Men det är som att jag då inte har tillträde de platser jag mentalt annars har tillträde till. De där jag hittar distans och paus. Helger. Härlig lägenhet men också så mycket annat. Påsken ligger fortfarande obehandlad framför mig. Ospelad. Med utlovad sol väntar den där men i stunder kommer jag vara någon annanstans. Vid små kafébord i solsken, i trånga kullerstensbelagda gränder och där i den sena nattens täta samvaro.