Once in a lifetime
Känslorna fortsätter spela i mig. Den där tonåringen i mitt hjärta drar sina slutsatser och tolkar världen omkring sig. Oavsett om det är korrekta tolkningar eller ej så blir de verklighet i mig. Ibland smärtsamma. Nyanseringar och tillsynes små händelser. Tolkningar som framkallar den där känslan att jag inte räcker till, att jag saknar de där viktigaste egenskaperna. En människa inte värd att ta en chans på. Trots att jag i princip alltid tolkar allting som negativt ur min egen synvinkel så är jag ändå glad att jag kan känna såhär. Att jag kan bäras iväg av det här. Att det kan påverka mig så monumentalt. Det gör mig levande. Jag har aldrig upplevt något liknande och kommer aldrig göra det igen. Så på något sätt känner jag tacksamhet även för det smärtsamma. Det visar det unika i det som brinner där inne. Det visar kraften i den målning som tapetserats där. När jag betraktar mig utifrån slås jag av det sorgset poetiska i allt. Det berör mig. Oavsett om det framkallar den där oerhörda glädjen jag upplever i närvaron eller den smärta som ibland strömmar genom mig i frånvaron så är det vackert. Det är rent på ett sätt som jag är så obekant med sedan tidigare. Som jag står helt novis inför och som jag inte vet hur jag ska hantera. Av någon underlig anledning dyker en strof i en låt av det gamla New Wave bandet Talking Heads upp i mitt huvud. ”Once in a lifetime”. Och det är just det som fullständigt griper tag i mig. ”Once in a lifetime”, kan det vara något annat än vackert? Oavsett glädje eller smärta så är unika stunder som denna fullständigt förtrollande.
Lev och älska!
Daniel