Det som skaver
Frukosten på söndagsmorgonen ackompanjeras av regnet utanför mitt köksfönster. Jag hör hur det taktfast slår mot fönsterbläcket. Rytmen är nästan hypnotisk. Jag har tänt ett litet ljus för att hålla den dova höstmorgonen borta. Inte bjuda in den i mitt kök. Det är inget jag brukar göra men denna morgon känns det rätt. Jag tänker på det jag skrev om att slipa bort det som skaver. Det är ju egentligen det som jag gillar med människor. De där sakerna som skaver. Det är ju de som gör oss till de vi är. Det är ju i dem som våra enskilda historier ligger. Våra egna strofer. Utan dem hade vi alla varit lika. Likriktningens helvete. Det finns inga perfekta människor egentligen. Och hade det funnits det hade jag tyckt de varit totalt ointressanta. Jag hade inte skänkt dem en blick. Dock finns det människor som har den där uppsättningen egenskaper som vi finner så oerhört fullständiga i vår egna subjektiva bedömning. Unika sammansättningar som slår an just rätt strängar i oss. Det finns inget normalt i det. Det finns inget normalt i det unika. Och det är det som är så oerhört vackert. Det som jag söker. Det är det som berusar mitt sinne. Så jag vill inte slipa bort det i min personlighet som skaver. Det är ju en del av mig. Den jag är. Det jag har att arbeta med. För jag vill inte ge upp. Aldrig. Kämpar vi inte för det vi vill ha bedrar vi oss själva. Även om vi aldrig når fram så har vi i alla fall försökt. Jag vill inte ligga där när allt till sist kommer till sitt oundvikliga slut och förbanna mig själv för att jag inte gav allt. I den stunden vill jag veta att jag trots mina skavanker och egenskaper fortsatte att försöka. Blickade framåt istället för bakåt. Att jag aldrig gav upp. För det är det enda vi kan göra. Vissa saker i livet är så viktiga att kämpa för. Att våga ge sig in i den där kampen och vara beredd och villig på att fullständigt förintas i processen. För ger vi oss inte in i striden utan istället viftar med förnuftets vita flagga direkt, ja då har vi gett upp och i den stunden förlorat oss själva. Förlorat oss själva för alltid.
Lev och älska!
Daniel