Småfull och rätt lycklig!

Önskan efter att vara yngre och attraktiv faller över mig igen. Som en stor sten känner jag hur denna idiotiska tanke nästan krossar mig. Frustrationen över att min kärlek inte når hela vägen är stor. Jag försöker se på mig själv utifrån. Objektivt. Jag ser en människa som är snäll, social, ganska beläst, trevlig och med humor. På inga sätt snygg men inte ful heller, trots sin korta uppenbarelse. En människa som är helt ok som musiker och som fotograf och som efter att de senaste månaderna tränat 5 - 6 gånger i veckan är i bättre fysisk form än någonsin tidigare, detta trots sina dryga 39 år. Jag ser allt det där och tänker: ”Det är väl inte så illa det där?”, ”Det borde väl vara något att jobba med?” Men på något sätt har jag svårt att ta det till mig. Då jag vill ha det andra bleknar den objektiva bild jag ser ganska fort och önskan efter att vara en åtrådd ynglig med andra egenskaper är det enda som kvarstår. Jag försöker skaka av mig allt. Göra mig av med slagget i mig. ”Det är ju ren och skär idioti!”, skriker jag till mig själv inombords. Jag måste lära mig se den jag faktiskt är. Mina goda och ofta fina egenskaper. Jag tänker på det där sommarpratet som jag lyssnade på i somras och som egentligen var det som gjorde att jag släppte ut allt det där som funnits inom mig. Anledningen till att jag var ärlig och öppen. Jag ångrar ofta att jag lyssnade, den där dagen under en parasoll i Grekland. Då hade jag aldrig suttit här med omöjliga och fåfänga önskemål. Hade jag aldrig lyssnat så hade jag nog aldrig befunnit mig där jag är idag. Inte levt i den storm jag upplever. Dock är det den vackraste storm jag någonsin upplevt och skulle egentligen inte vilja vara utan den. Öronbedövande och förtrollande. Ett ljuvligt kaos som den mest underbara av människor lyckas åstadkomma i mig. Så det var kanske tur att jag lyssnade trots allt. För det slår mig att det kanske är just det som är livet om vi ska försöka hitta någon mening i det. Att få uppleva den där fullkomliga kärleken trots att vi aldrig får tillfälle att dela den. Att njuta av den. Att jag nått ända upp i det högsta registret i den känslopalett som vi bär på måste jag på något sätt känna vördnad inför. Jag har aldrig nått dit för någon annan tidigare och kommer troligtvis aldrig göra det får någon annan igen. Jag måste bara hitta andra sätt att förvalta den. Genom musik och fotografi, genom skrift och vackra drömmar. Dessutom måste jag lära mig att tona ner mig själv. I veckan kom insikten att jag genom att vara Jag nästa förstört så mycket. Det viktigaste i mitt liv. Oron för att jag kanske jagat bort den vackraste av människor från min värld ligger där fortfarande och gnager i mig.  Det gör mig arg på mig själv. Att jag varit blind och inte haft känslospröten ute. Jag borde förstått. Jag borde fattat. Ja du Jonas! Du kommer aldrig att veta vad du ställde till med för mig när du författade det där sommarpratet. Jag är fortfarande inte överrens med mig själv om jag borde lyssnat på dig eller inte. Men jag är i alla fall oerhört tacksam för att du visade mig de höjder de rena och äkta känslorna kan ta en till. På ett sätt visade du mig livet. Men den där djupt rotade önskan efter att vara en attraktiv yngling kunde jag varit utan, men å andra sidan är det kanske något vi alltid önskar oss vara. En åtrådd och attraktiv yngling. Och inombords någonstans är det kanske just det vi alla också är.