Småfull och rätt lycklig!

På morgonen går jag igenom tidningarnas nätupplagor. Jag läser om flyktingströmmar från Syrien, överfall och våldtäkter, 1 200 döda efter en supertyfon, nazistdemonstration i Stockholm, kristallnatten. Ondska och mörker. Det verkar aldrig sluta. En oändlig ström av svärta matas in i mina ögon. Jag fylls av en vilja att göra gott. Att försöka bidra på de små sätt jag kan. Kanske inga stora saker men osjälviska. Att göra något för någon annan. Inte vara så självcentrerad på mig själv och mina tillkortakommanden. Jag har tidigare bestämt mig för att bli blodgivare vilket kanske inte är en jättegrej men jag känner att det är viktigt. Jag har även länge funderat på att skaffa ett fadderbarn. Att göra livet lite lättare för någon som inte fötts till den värld som jag haft som min. Den där i vilken jag aldrig behövt gå hungrig, aldrig behövt frysa eller vara rädd för att misshandlad och dödad. Jag känner att det är viktigt. Det är dags att jag gör någonting. Öppnar ögonen. Vill inte stoppa mitt huvud i sanden längre och låtsas som om allt det där inte egentligen finns. Att det bara är något som flimrar förbi på tv:n och som jag strax efter tränger bort med egoistiska tankar om tillstånd och liv som jag aldrig kommer att nå och som inte är ämnat mig. Det är dags att göra mig själv mindre betydelsefull i mina egna ögon. Igår när jag gick hem från mitt jobb kom det fram en uteliggare till mig och frågade om jag hade några kronor. Först sa jag nej, eftersom jag inte hade några mynt på mig. Efter ett par steg kom jag på att jag hade en femtiolapp ihopknycklad i min jeansficka. Det slog mig att jag direkt tänkt på mynt när han frågade, inte den där beiga sedeln som jag egentligen kunde vara utan. Som inte betyder så mycket för mig. Så jag vände tillbaka och gav den till honom. ”Tack grabben!”, sa han till mig när jag la sedeln i hans hand. Han klappade mig på axeln och gav mig ett leende. Bara det är värt något. Jag bryr mig inte om om han direkt gick in på systembolaget eller valde att lägga pengarna på mat. Kanske var en flaska billigt vin precis det han behövde för att för en stund glömma bort den vardag som är hans. Kanske just det han behövde. En stunds vila. En stunds flykt. Jag hade förstått honom och inte klandrat. Kanske var just i den stunden berusningen långt viktigare än hungern som brände i hans kropp. Plötsligt kommer jag att tänka på min egen far. Idag irreparabelt tärd av alkoholism. Men det är inte det faktum att han valde den där destruktiva vägen som idag har gjort honom dement och till en annan människa som jag tänker på. Nej, jag tänker på det goda han faktiskt gjorde. Hur han visade min mor den fria världen. Hur hon efter att vuxit upp i ett totalitärt DDR fick möjlighet att komma hit. Hur han tog henne hit. Hur han faktiskt mot alla odds lyckades att ta henne till friheten. Det är stort. Det är en god gärning. Hans stora gärning. Jo, jag måste bidra. Det måste vi alla. Det behöver inte vara något stort. Bara att vi gör något för att någon ska få det lite bättre, lite lättare. Det är gott nog.