En krispig morgon
Det är en krispig och kylslagen morgon. Världen känns för en stund renare. Jag tar ett djupt andetag när jag går ut från porten och det känns som om mina lungor vaknar till liv. Tanken blir klarare. Synen skarpare. Långt där borta kan jag ana gryningen. Bortom husen börjar den göra sin närvaro känd. Teaterstycket sätts åter upp. Det är nästan som om jag dras till den, som om den vill säga mig något. Övertyga mig om att en ny morgon alltid kommer med nya möjligheter. Att framtiden fortfarande är oskriven och allt det där. Jag tilltalas av tanken, den värmer mig . "Jag kan" istället för "jag kan inte". Det låter hoppfullt, så jag sår fröet i mitt medvetande. Efter ett tag går jag förbi ett ungt par. De håller varandras händer och småskrattar. Jag ser hur det lyser i deras ögon när de ser på varandra. Till synes oberörda av det tidiga klockslaget. Fyllda av den energi de delar. För några år sedan hade det irriterat mig, men idag är det annorlunda. Jag ser det vackra i det. Jag ser känslorna som finns där. Det fina som jag bär omkring på inombords har fått mig att plötsligt kunna läsa det som finns hos dem. Jag förstår plötsligt språket deras närvaro talar. Det som tidigare känts så främmande är kristallklart. Det som jag tidigare haft så svårt att tolka är plötsligt mitt eget hjärtas språk. Man måste ställa sig ödmjuk inför det som finns där mellan dem oavsett var man befinner sig själv. Det får mig att le. Jag har aldrig sett dem tidigare och kommer kanske aldrig att se dem igen men känner ändå en stor glädje för deras skull. Glad för att de har det där tillsammans. Jag vet att det påverkar så mycket runt omkring dem. Att det spiller över. Att det gör gott både i det stora och i det lilla. Det faktum att de kan få en fullständig främling att le en kall och tidig höstmorgon måste ju betyda något. Det måste ju finnas något i det. Något mer och något bättre. När jag går upp på bussen finns fortfarande det förälskade paret i mitt medvetande och när jag sätter mig ner på det kalla sätet ser jag gryningen. Jag tar ännu ett djupt andetag och låter luften sakta strömma ur mig och just där, just då, väljer jag att tänka "jag kan" istället för "jag kan inte". Det är en fin morgon.
Lev och älska!
Daniel