Det fullkomliga
Skönheten är så total. Jag blir bländad om jag betraktar den för länge. Små vita stjärnor börjar gnistra i mina ögon om jag inte vänder bort min blick efter ett tag. Känslan av total värme går hand i hand med okunskapen kring hur jag ska bete mig. Blind och förvirrad. Önskan som brinner i min kropp är oerhörd. Önskan efter att få känna de där fingrarna flätas samman med mina, att känna läpparna mjukt pressas mot mina. Önskan efter att få höra några kärleksfulla ord viskas mitt öra, att få känna kroppen nära min. Allt det där som mina drömmar är vävda av. Både de som förgyller natten och de som finns där i mig när jag är vaken. Vackra. Drömmar om en annan värld. En värld bortom min. Ett land så långt i fjärran att jag inte kan nå det. Det finns inget som kan ta mig dit. Jag är strandad i mig själv och där jag är. Det enda jag kan göra är att betrakta. Stå vid sidan om, men drömmarna finns där. De kommer alltid att finnas där. De kommer alltid att ge mig den där värmen. Det näst bästa. Så jag vänder tillbaka min blick igen och låter skönheten fylla mig. Till sist är det vita ljuset så totalt att jag glömmer allt, oförmögen att se något annat. Förblindad av det fullkomliga. Förlamad av det fullständigt sköna.