Småfull och rätt lycklig!

Inspiration och kreativitet. Det är två av en handfull ord som jag håller lite högre än andra. Som på ett sätt vibrerar av sig själva. Som egentligen inte behöver någon mening för att finna sig till rätta. Som inte behöver några satsdelar för att göras fullkomliga. De lyser klart utan något annat bredvid sig. De senaste månaderna har de känts speciellt närvarande för mig. Alltsedan jag bestämde mig för att vara ärlig mot mig själv och vågade släppa de där spärrarna jag burit i mitt hjärta så har de fått utlopp. Ända sedan jag tog den där chansen och tillät mig själv känna något jag aldrig känt tidigare men som hela tiden funnits där, så har orden känts nära. Det som kommer ur mig flödar naturligt och jag har skrivit mina två första låtar på väldigt, väldigt länge. Enfaldiga men ärliga dikter och strofer flyter ur den penna som är jag. Satser och formuleringar gifter sig plötsligt med tankarna som flödar genom mig. Väv spinns och bilder skapas. Insikten att jag faktiskt är kapabel till att känna allt det här har fött så mycket i mig. Allt på grund av en enda människa. Inspiration och kreativitet. Ja, sannerligen ord utöver det vanliga. Oerhört vackra känslor har värmt mig samtidigt som frustrationen tyngt mina axlar. Besvikelsen över mina egna egenskaper har gått hand i hand med det mest fullkomliga jag upplevt. Svårt, komplicerat och förtrollande. Kombinationen är fruktsam. Jag har aldrig känt mig så levande och samtidigt blottlagd. Aldrig sett färger likt dessa. Som om verkligheten ritats om. Allt på grund av en enda människa. Det slog mig igår hur tydligt det kan bli bara genom att betrakta tillsynes obetydliga saker. Jag tänker på drömmen jag skrev om. Den där förföriska. Önsketillståndet. Dagen efter jag drömt så lyssnar jag på en låt med The Creeps och textrader som egentligen är ganska enkla och naiva talar plötsligt till mig. Strofer som på många sätt kan betraktas som mediokert textförfattande lyser plötsligt framför mina ögon. Som en tonåring fylld av liv och känslor tar jag det till mig. Det där med att se ett ansikte framför sig när man sluter sina ögon. Visst har det skrivits om det tusentals gånger och på långt bättre sätt. Men just när jag sitter där i bussen på väg hem från jobb och hör dem går de rakt in i mitt hjärta. Efter den där drömmen får de en helt annan substans. Tillfälligheter och sammanträffanden. Små saker i vardagen som plötsligt får en annan mening. Ett annat värde. Allt på grund av en enda människa. Jag kan inte annat än att känna vördnad och tacksamhet. Att jag har förmågan. Att den brinner i mig. Ynnesten att mina vägar korsats med det vackraste superlativ. Oavsett frustration, missnöje med mig själv, min ofullständighet och allt det där så är det ju vackert. Det flyter i samma ström som de aldrig tidigare skådade färgerna, känslan av liv som strömmar genom min kropp och värmen som jag upplever för första gången. På något sätt vävs det samman.  Det blir ett. Jag känner mig fullkomligt vacker och oerhört ful på samma gång. Som livet själv. Svårt, komplicerat och förtrollande. Jo, det finns en handfull ord jag håller högre än andra. Ord som på ett sätt vibrerar av sig själva. Ord som fångar skeendet och det som är vackert i vår existens. Glädje, kärlek, lust, inspiration och kreativitet. För mig lyser de lite extra. Hos mig brinner dess låga lite starkare. Hos mig har de samma roll som musiken. För utan dem hade jag också varit förlorad. Utan dem hade vi alla varit förlorade.

Lev och älska!

Daniel