I den varma vintern
Snön knastrar när jag sätter ner mina fötter. Tydliga spår i vitt. Luften känns klar och ren och jag försöker bara finnas där. Försöker bara inta och känna. I stunden. Vintern har kommit och i den tidiga morgonen slås jag återigen av hur oerhört vackert jag finner det som brinner i mitt bröst vara. Kärleken. Lika frisk som luften jag drar ner i mina lungor klär dess lågor mitt hjärta. Det är som om jag inte berörs av kylan när jag låter mina tankar vandra över hennes närvaro i mig. Som om minusgraderna är irrelevanta för skeendet. Som om värmen blir jag. Flingorna faller sakta och varsamt och jag fylls av en förundran över hur en enda människa kan ha en sådan inverkan på en annan. Påverkan. Ibland bär det iväg med mig på håll där tankar snurrar ogreppbara. I spinn. Men jag skulle inte vilja vara utan det. Det är en del av hela upplevelsen. En del av essensen. En del av känslospelet. En del av den mäktiga kraft vi kallar kärlek, förälskelse, ja den där känslan vilka ord inte kan göra rättvis. Inga sånger stora nog. Jag väljer mina steg så att de trampar i den orörda snön. Låter knastret bli ett mantra. Det gör mina steg tydliga och riktningen stadig. Steg i den varma vintern.
Lev och älska!
Daniel