Småfull och rätt lycklig!

Jag ser en liten blåmes sitta i ett ännu vinterkalt grenverk. Uppburrad och stilla. Som om någon tryckt på en pausknapp. Solen står lågt på morgonen men man anar att den samlar kraft. Väntar och bygger upp. Våren i annalkande. Nattens frost gör att grässtrån, staket och sten skimrar i morgonljuset. Tusentals utströdda diamanter. En ro. Stillhet. Årets som hittills känts blekt och anonymt får plötsligt en inramning som visar något mer. Förhoppningsvis var det bara sen i starten. Är det så enkelt? Jag sätter min tilltro till det. Den lilla fågeln rör sig inte när jag passerar.  Kanske anser den mig inte utgöra någon fara, eller så vill den bara spara energi. Dess blåa hjässa orörlig. Väntandes på värme. Det är en av de där stunderna man ska stanna i. Inta. Nuet där och då. Låta det skimrande bara vara. Jag inandas helheten. En frostfylld morgon som är något mer. En insikt som är något större. Med lättare steg fortsätter jag mot grönskan, våren och hoppet. Vackra morgnar som denna finns bara där för att bevara, för att ta till sig och spara.