God morgon!
Av någon märklig anledning kan jag inte sova. Vilan infinner sig aldrig. Ögonlocken tunga men oslutbara. Det är som om något gnager. Oro. Jag kan inte sätta mitt finger på det men det finns där. Det håller mig vaken. När jag börjar ana gryningen stiger jag upp. Lägenheterna på andra sidan gatan är svepta i dunkel. Oelektrifierade och sovandes. Jag bestämmer mig för att klä på mig och bege mig ut. En promenad. En lätt vind biter tag i kinderna och sveper bort tyngden från mina ögonlock. Känslan är nästan renande. Som om sömnen inte behövs, även om jag saknar drömmarna i den. Jag känner mig inte trött. Staden ligger stilla och jag tänker på alla dem som ligger där bakom nerdragna gardiner och stängda persienner. De älskande och de ensamma. Drömmarna och de odrömda. Nya dagar som snart ska börja. Några med glädje och andra med sorg. Vissa händelselösa men lika många fyllda och rika. Dagar i dur och i moll. En salig blandning. Det känns som om jag har staden för mig själv. Mäktig men ändå liten på en och samma gång. Efter ett tag finner jag mig själv på väg på mot ett fik som jag vet öppnar tidigt. Jag har varit där förut. Mina steg styrda och snart värmer den första klunken kaffe i mig. Det lilla fiket sprudlar försiktigt i morgonen. Tempot är behagligt. Jag är inte ensam. Ett ungt par sitter bredvid mig en bit bort och ett äldre mitt emot. I ena hörnet sitter en äldre man med två kryckor lutandes mot väggen bredvid sig. Han är över de sextio. Sydsvenskan ligger på bordet, tillsynes färdigläst. De unga förälskade, okonstlade och vackra. Energin de sänder ut går inte att misstolka, kärlek. Jag erkänner viss avundsjuka men berörs ändå och ler ärligt i mig själv. Antagligen har de inte sovit de heller. Inget behov av drömmar. De lever sin, tänker jag tyst. Plötsligt känner jag att den gnagande oron jag känt är borta. Bruset borta. Morgonens klarhet har jagat den på flykten. En tydlig seger. Den äldre mannen i hörnet hostar till och jag ser honom titta ut genom det stora fönstret som vetter mot torget. Jag undrar vad som dväljs därinne. Jag funderar på hur hans liv sett ut. Erfarenheter. Vilka händelser som format honom till den han är idag. Vem han en gång var och vem han egentligen är. Dur och moll. Jag fascineras ofta av det där med livsöden. Alla är vi våra egna historier. Så olika och så omfattande. Det finns inget sorgset över honom utan snarare ett lugn där han sitter. En acceptans och ro. Även det vackert på sitt sätt. Jag önskar jag hade haft min kamera med mig. Det hade blivit en bra bild. Svart/Vitt. Lätt motljus. Den gamle mannen med sin lite drömmande men fortfarande stillsamma blick. Ett eko av det förflutna. Äkta och rustikt. Inga filter nödvändiga. Ja, det lilla fiket är fullt med livsöden. Hemliga för varandra men ändå där. De yngre med många oskrivna blad medan de äldre sitter där med tyngre volymer men fortfarande ofullständiga. Livslitteratur. Så istället för att förbanna det faktum att jag inte kan sova så möter jag morgonen. Jag finner näring i det vardagliga och hittar en väg. Jag låter den fylla mig och på något sätt känns morgonen vacker trots allt. Utanför ser jag en klar himmel ge plats åt en uppstigande februarisol. En god morgon!
Lev och älska!
Daniel