Frid i vila
Min farbror berättar hur min far kissar ner sig varje morgon. Han berättar hur läkarna satt in kateter och slangar på honom men hur han varje natt sliter av sig dem, ovetandes om varför de sitter där. Bortglömt. Jag har haft dåligt samvete för att jag inte varit och hälsat på dem sedan tidig sommar. Jag har helt enkelt inte orkat, jag har saknat styrkan och i kölvattnet av det har känslan av själviskhet smugit sig på. På lördagen har jag dock tagit mig dig. Vi lagar lite mat, min farbror och jag, jag märker att han tycker det är skönt att kunna ha ett normalt samtal. Att han vilar lite i det. Vi äter middag, fiskoppa och vitt vin. Min far säger som vanligt inte mycket förutom när han frågar varför han har den där påsen och slangen fastsatt vid låret. Under kvällen ställer han säkert frågan tio gånger men glömmer svaret lika fort. Varje gång ställer vi frågan tillbaka för att ha ska tvingas tänka till. ”För att jag har cancer!?”, svarar han efter att han tänkt en stund. Vi säger nej och ber honom tänka efter lite till. Han funderar ytterligare en stund och kommer sedan fram till att han har fel på prostatan. Proceduren upprepas under timmarna jag är där. När jag till sist är på väg hem igen har det varit mörkt ett tag och min far har gått och lagt sig några timmar tidigare. Jag tänker på hur han i sina drömmar kanske upplever världen som den en gång var. Hur han när han vaknar varje morgon inte känner igen den taniga kropp som ligger där i sängen och som är hans. Hur han inte känner till den verklighet som omger honom trots att han upplevt den en dag tidigare. Hur han inte känner igen slangen som ligger utdragen bredvid honom och påsen fastsatt vid låret, varför de finns där. Jag tänker på hur han varje morgon när han vaknar i sin förvirring kanske tror att han har cancer. Varje morgon samma tankeprocedur. Hans lilla helvete. Under kvällen har jag funnit honom frånvarandes titta ut i tomma intet, som om han är någon annanstans i tanken. Kanske tappar han förankringen i verkligheten även när han är vaken. Kanske famlar han där bakom den tomma blicken desperat efter något som ger honom en förklaring, ett lugn i all förvirring. Jag vet inte, det är det ingen som vet men jag tänker på honom där i bussen på väg hem. Skänker honom alla mina tankar i hopp om att har det bra där i drömmen. Att han där finner lugn och frid, lite vila från hans vakna lilla helvete.