Det enigmatiska medvetandet
Jag kan fortfarande höra hennes varma skratt när jag öppnar mina ögon. Ekot finns där fortfarande väl bevarat när jag blinkar för första gången i lindan av den fortfarande mörka fredagsmorgonen. Som om bilderna vill sträcka sig lite längre, hänga kvar och belysa själen i den arla timmen. Det är smått otrolig hur de sista dofterna av en dröm kan färga måendet även i det vakna. Välmåendet. Det enigmatiska medvetandets konstruktion är ibland så oerhört vackert, så oerhört lätt.
Jag har tänkt mycket på hur det är med henne, hur hon har det. I våras kändes det som om vi började hitta tillbaka till varandra i vår vänskap men sedan kan jag inte skaka av mig känslan av att något har hänt. Ett skeende i sommaren. Att jag sagt något trots att jag varit sparsam i skrivandet och måttfull med mina ord. Men jag försöker skaka av mig den där tankevirveln i morgonen. Försöker stanna kvar i sången av hennes skratt, stanna kvar i de sista ljumma vågorna av natten. Jag packar varsamt in det och försöker ta det med mig i den gryende fredagen och ta det med till kvällen. När jag stiger upp bär jag det med förhoppningen att det ska finnas där även när helgen bär iväg. Jag ber om ynnesten om att det får vara.
Lev och älska!
Daniel