Småfull och rätt lycklig!

Sista dagen är jag alltid lite modfälld. Julen avverkad och kvar väntar den vanliga kontexten. Väggar som känns igen och ett allt som är så bekant. Normaliteten. Men inte riktigt ännu. En sista kväll. De sista minuterna, timmarna och dagen är som alltid helig. Jag vårdar distansen, vårdar avståndet. Värdar känslan i att befinna mig någon annanstans, i en annan värld. Ett försök till en annan verklighet även om det bara är inbillning. Jag tar en öl på ett ställe jag besökt förut, ett ställe som jag brukar avsluta Prag på. Inget speciellt. Men vissa ställen hittar hem. Här känner jag mig inte obskyr och uttittad bara för att jag sitter själv vid ett bord. I singular. Jag känner mig inte betraktad och analyserad. Det faktum att servitrisen frågar om jag vill ha en öl till trots att folkvimlet är påtagligt och att de antagligen hade gjort en större vinst med några andra vid bordet är ändå något som hittar hem i mig. Ingen jakt på att fylla bord och maximera kvitton. Som att det finns ett annat grundläggande värde. Ett hjärta och en själ. Jag känner ingen stress att jag måste avsluta min öl i världsmästartempo och jag beställer in en ny när hon frågar. På bordet står kameran och min anteckningsbok. Som alltid ger de mig en känsla av trygghet och ett underligt berättigande. Jag finner tryggheten där i det sammanhanget. Det är något med den där frånkopplingen. Frånkopplingen från vardag och mönster. Frånkopplingen och tryggheten i mina attiraljer och följeslagare. Anteckningsboken och kameran. Storhelgen är halvvägs men julen är ändå den som är svårast. Den som är mest total. Nyårsaftonen är enklare även om bilderna som dyker upp är mer explicita och får hanteras hemma. Tydliga bilder av hur deras läppar möts vid tolvslaget. Skratt och champagne. Kärlek, förälskelse och känslan av att stå utanför och titta in. Spelplanen och verktygen är ändå tydliga när det gäller just den högtiden. Allt det där ligger dock några dagar bort så jag skakar det snabbt av mig. Istället känner jag känslan av det kalla glaset öl mot min hand. Känslan av skummet när jag tar den första klunken. Jag stannar i det en stund. Stannar i känslan av att inte ha brått. Känslan av att vara i ett sammanhang där det är ok att andas. Ett sammanhang där jag kan sitta själv vid ett bord med bara några timmar kvar av det sista dygnet. Julen är över och nyåret väntar, men där och då låter jag den ligga på vänt. Jag tar istället in sorlet och rörelsen runt om mig. Tar in och tar emot. I singular. Där på ett ställe med hjärta och själ. Även om det bara är inbillning.