Småfull och rätt lycklig!

Först tror jag att jag återigen att jag gjort något fel. En default-respons. Som om just den reaktionen satt sig i mitt mentala muskelminne. Reptilhjärnan. Att jag missat någonting där i mellanrummet mellan bokstäver och rader. Att jag trampat fel någonstans och inte borde frågat. En överanalyserande sörja som jag till viss mån lärt mig hantera men som ändå visar sin närvaro. En fråga om en öl i sommarkvällen. Enkel och harmlös. När jag ställt frågan kommer tanken som ett brev på posten. Tanken att jag begått någon typ av fotfel. En foul trots frågans snälla natur. Men när sedan hennes ord kommer har de samma effekt som alltid. Trots alla år som förflutit. Jag vet inte vad det är. Oförmögen att sätta fingret på förmågan de har. Orden. Hur de påverkar kontexten till någonting bättre, någonting vackrare. Med midsommaren i annalkande tar jag fasta i det där. Hittar lugnet i förmågan. Hennes förmåga, den unika och sällsamma.