Småfull och rätt lycklig!

Jag vet int vad det är med havet? Varför det gör just det det gör med mig? Så oerhört och väldigt men trots det filtrerar det med den känsligaste hand bort bruset som i vardagen är ständigt närvarande. Jag sitter på morgonbåten mellan Piraeus och Amorgos. Solen är inte ens nyvaken när fartyget lämnar hamn. Färden tar nästan nio timmar men det gör inget. Inte såhär alldeles i lindan av sommarens resa. Tvärtom. Jag ser nästan fram emot de. Ser fram emot lugnet. En tid då tankar sorteras. Sinnet ställs in, justeras och kalibreras. Som alltid dyker hon upp i tanken. Påsk, Midsommar och musikfestival. Händelser som genererat bilder de senaste månaderna. Men här gör även andra bilder sig gällande. När Pireus försvinner allt längre bort tänker jag på smörrebröd vid kanalen i Malmö. Jag tänker på en fotoutflykt en söndag och den där sista konserten vi var på. Bilder i ett annat ljus. Gnistrande och ojämförbara. Även de filtrerade från vardagsbruset och verklighetens dissonans. Det blir en enkel frukost. En baguette med kalkon och två kaffe Americano. För en gångs skull ligger havet spegelblankt. Ovanligt för årstiden. Det brukar vara en tid då Meltemin regerar. Den nyckfulla sommarvindens högtid. 

Många timmar senare noterar jag återigen havets till synes fullständiga orörlighet. So om allt är tryckt på paus. Jag har gått ut på däck då vi närmar oss Koufonissi. Jag vill se. Inte bara studera genom ett saltstänkt fönster utan fritt och naket. Vill se ön. Jag har inte varit här sedan 2013. Ön där jag tog det där beslutet som för helt egen maskin kom att färga tiden sedan dess. Beslutet att berätta för henne. Jag har lagt ner tusentals tankar kring detta. Tankar kring beslutet och den "sliding-doors- händelse" det blev. Hur det är och hur det kunde varit. Om jag ändå inte und so weiter. Saker man gjort kan inte göras ogjorda. Det är bara så det är. En lektion i det karga faktum som är livet. A life lesson. Men ön kommer därför alltid vara speciell för mig. Och den kommer alltid framkalla något unikt i mig. Jag lovar mig själv där och då att jag åter ska sätta min fot på ön nästa gång jag är i närheten. Återbesöka stranden där allt har sitt ursprung. Så när båten till slut lämnar hamnen säger jag ett tyst "på återseenden" för mig själv. Tyst men uttalat. Ohörbart men ärligt. Ett löfte om att en gång komma tillbaka.