Sparlåga
Min far är illa däran. Han äter knappt något längre. Han säger att han har svårt att svälja. Kanske är det så att hans kropp börjar stänga ner. Sparar på energin. Jag kastas tillbaka till den där kvällen då vi till sist fick in honom till sjukhuset. Egentligen kvällen då allting började och slutade på en och samma gång. Efter det har han inte varit sig lik. Något har gått förlorat, gått sönder. Även den gången var det näringsbrist. Skadorna på hjärnan irreparabla sa de. Jag kommer ihåg hur orden lät när doktorn uttryckte sig just så. ”Irreparabla!”. Som om han betonade varje stavelse. Sakta. Jag kommer ihåg hur det kändes. Nu pratar vi återigen om att få in honom så att han åtminstone kan få näringslösning på dropp. Tydligen glömmer han i stunder att hans mor gått bort och frågar efter henne. Ibland kommer han ihåg och säger att han saknar henne. Jag tänker på hur förvirrande det måste vara, eller så är han inte ens medveten som sin egen förvirring. Ett medvetande på sparlåga. Jag tänker på min farbror som är den ständiga mottagaren till de knappa ord min far säger. Mottagaren av allt det min far reducerats till. Jag befinner mig på distans men ändå har allt en väldig närvaro i mig. Min förvirrade far och den tid han har kvar.