Småfull och rätt lycklig!

Jag gissar att hon kommer att dyka upp i mina drömmar i resten av mitt liv. Även när jag är gammal och dement kommer hon dyka upp där om nätterna. Ömsom förgyllande, ömsom smärtsamt. Den gångna natten är en av de senare. Jag drömmer om hur jag börjat jobba på på samma ställe som hon. Det är första dagen och hon visar mig runt, visar mig till mitt rum. Solen skiner i ett höstlikt landskap. Glädjen tydlig. En stund senare är det lunch, just där i drömmen. Hon sätter sig ner vid mitt bord och presenterar honom. En ung man, lång och atletisk. Hennes. Ett par. Jag skakar hans hand och reser mig sedan upp och går. Vänder ryggen mot bordet och hittar närmaste väg ut genom dörrarna. Jag börjar småspringa. Takten ökas när jag lämnar byggnaden bakom mig. Oförmögen att hantera mötet. Utanför känner jag inte igen husen, området är plötsligt fullständigt främmande för mig. Jag fortsätter att springa. Jag känner blodsmaken i min mun när jag försöker fly bilden av dem. Plötsligt förändras geografin. Byggnader och området transformeras plötsligt till min barndoms gator. Jag saktar ner. Jag börjar gå. Igenkännande. Efter ett tag sätter jag mig ner under ett träd. Andfådd. Det är natt och den nattsvarta himlen tronar ovanför. jag sluter ögonen. Jag vaknar. Senare på kvällen betraktar jag allt. Just där när mörkret sänkt sig. Drömmen och det vakna. Jag tänker på den inbjudan till en överraskningsfest jag fått någon vecka tidigare och inser att jag nog inte borde gå. En gemensam vän. Jag känner inte till förutsättningarna. Kanske kommer hon plötsligt materialiseras där med honom. Verklighetens version av den jag flytt från i drömmen. Ett möte jag vill undvika. Så jag tänker att jag ska tacka nej. Söka en ursäkt. En flykt. Ett träd att sätta mig under, där bland min barndoms gator. Där i det bekanta.